Erfaringer med EXIS i Bolivia

Jeg elskede mit ophold i Bolivia! Exis arrangerede alt det basale hjemmefra mht. skole og værtsfamilie, og mig ven Laurits og jeg kom til at bo et super godt sted og fik tre fantastiske uger i Sucre, som virkelig levede op til alle forventninger!

Om dagen gik vi på sprogskolen og lærte spansk af nogle super søde og motiverede lærere, om eftermiddagen tog vi imod alle de tilbud, vi fik fra skolen, bl.a. valley (en slags ‘inde’-volleyball), salsa-timer, madlavningskurser mm. Jeg kunne absolut intet spansk, og fik på de tre uger et så fungerende sprogredskab ud af det, at jeg sidenhen har rejst til Cubas fjerneste dele og kunne tale spansk med de lokale – en gave som er helt HELT uvurderlig!

Jeg vil til hver en tid anbefale Exis, fordi alting bare fungerede og fordi vi kun oplevede positiv imødekommenhed og engagement, når vi havde spørgsmål!

Jeg vil også helt klart anbefale alle at tage til Bolivia – et land, som er svært at rejse fra igen! Vi endte med at være der i 2 måneder, og så alt fra Amazonas jungle, til La Paz hektiske byliv, til ekstreme naturoplevelser som fx i saltørkenen Salar de Uyuni og ikke mindst afslappende Lago Titicaca!

Go for it!!

Jeg har haft et fantastisk ophold i Bolivia, og det var spændende at opleve kulturen “indefra”.

Mine to veninder (Azra og Lisbeth) og jeg boede ved hver vores værtsfamilie. Vi havde fra start af besluttet, vi ikke ville bo ved den samme familie, men dette fortrød vi dog lidt undervejs. Vi havde regnet med, man var en større del af familien, end hvad vi oplevede. Det var ikke, fordi vores værtsfamilier ikke tog sig ordentligt af os, vi havde bare ikke ret meget med dem at gøre. Vi spiste morgenmad og frokost med familierne, og derefter gik man hvert til sit. Det var tydeligt, det er en måde for dem at tjene penge på, idet de også havde flere andre udvekslingsstudenter boende. For at det hele ikke skal lyde negativt, vil jeg gerne understrege, vi boede ved nogle rigtig søde familier, og det var en oplagt mulighed for at forsøge at begå sig på spansk.

Jeg har været meget tilfreds med den undervisning, vi modtog på skolen. Det gav sprogligt rigtigt meget, og lærerne var alle meget dygtige. Havde vi spørgsmål til, hvordan vi fandt rundt i byen, så kunne vi bare komme til dem. I det hele taget var de meget venlige til at besvare spørgsmål.

Den sidste uge, jeg var af sted, arbejdede vi på et børnehjem (Hogar Mallorca). Drengene var alle meget imødekommende, og de gik heldigvis ikke så meget op i, om vi talte korrekt spansk. Det var dejligt at føle, man var velkommen i deres hjem. Dog må jeg sige, jeg gerne ville have haft, at rammerne var lidt fastere omkring, hvordan arbejdet skulle foregå, og hvad de forventede af os. Vi hilste på forstanderen den første dag, og ellers fik vi egentlig bare lov til selv at finde ud af, hvad vi skulle lave. Jeg synes ikke rigtig, de udnyttede den arbejdskraft, de fik givet. Hver morgen hjalp vi drengene med deres lektier, og bagefter gik vi egentlig bare lidt rundt for at se, hvor vi kunne give en hånd med.

Jeg har virkelig nydt at være af sted, og jeg har fået rigtig meget ud af mit ophold.

Jag kom hem från min resa i Sydamerika för några veckor sedan. Det var juh ett tag sedan jag var i Peru och Bolivia på de saker som jag bokade via er, men jag tänkte ändå ta och berätta lite om det. Eller i alla fall om volontärarbetet i Bolivia, för det var mycket speciellt. Jag började med två veckors språkstudier i Cuzco, och därifrån var det lätt att ta sig till Bolivia med buss. Från skolan hade jag fått mycket bra vägbeskrivningar till Villa Tunari, som var mitt slutmål.

Efter att ha spenderat ett par dagar i La Paz åkte jag vidare och kom efter många timmar till Villa Tunari. Volontärerna hade ett eget hus och jag fick vänta där. Det var ca 30 volontärer där för tillfället från hela världen. Och de var vana vid att det kom nya hela tiden så de visade mig runt i ap-parken. Sedan kom volontären som hade hand om alla nya och berättade om parken och regler och lite annat. Jag slussades vidare till nästa person som var ansvarig för arbetet och delade ut arbetsuppgifter.

Det som fanns att välja mellan var:

– The monkeypark: den delen av parken där capuccino-apor släpptes fria och den delen dit turister kunde komma och kolla också.

– The Spidermonkeys: en del som turisterna inte hade tillgång till eftersom spindelaporna endast accepterar vissa människor och går till attack mot alla andra.

– The Mirador: en avskild appark där alla “problemapor” fanns, de som inte kunde släppas fria. De hade burar som de sov i på nätterna och släpptes ut på koppel under dagarna.

– Fåglarna: olika fåglar och papegojor i alla storlekar och färger. Pumorna: 8 stycken pumor behövdes tas om hand och rastas varje dag.

– Ozeloterna: 4 ozeloter som hade samma behov som pumorna. Och en jaguar som inte var särskilt vänskaplig.

Jag tror jag måste berätta lite om parken innan jag fortsätter. Man ser ofta på dokumentärer om hur tjuvjägare skjuter gorillor och vilda katter för att skära av dem tassar och stjäla deras ungar och sedan sälja dem dyrt på svarta marknaden till rika människor. Detta är precis vad som pågår i Bolivia. Alla djur som finns i Parque Machia är djur som tagits tillfånga och levt hos privatpersoner. Sedan har djuren kommit till parken antingen genom polisens beslagtagning eller att de insett att en puma inte är lika gullig och mysig när de växer upp och blir till 60 kilo rovdjur.

Så i parken gör vi allt för att de ska få ett så naturligt liv som möjligt. Aporna släpps fria och kan komma och gå som de vill, men de har de så bra (vi matar dem och tar hand om dem) att de stannar i parken. Parken har även en flock med apor som finns djupare in i djungeln som har förvildats igen. Katterna kan aldrig släppas fria igen eftersom de nu skulle bli ett lätt byta för människor eftersom de är såpass tama. De skulle även kunna skada människor. Därför försöker vi ge dem ett så naturligt liv som möjligt. De är i burar på nätterna och hela dagarna spenderar vi med dem och är ute och går med dem i koppel i djungeln. Vissa är riktigt tama så de slickar en och man kan klappa dem och kela med dem, medan andra är lite vildare och farligare.

Parken drivs helt och hållet av volontärer. En bolivians kvinna håller i det, och sköter kontakterna med myndigheterna. Området hyrs av Communidad Inti Wara Yassi och alla entréintäkter går direkt till staten. Det är bara volontärers donationer som betalar mat och hyra till djuren. Jag ville helst arbeta med en katt. Det fanns ingen puma “ledig”, så jag hade att välja på en ozelot eller jaguaren. Jaguaren var såpass vild och därför krävdes det att jag stannade minst 6 veckor för att få arbeta med den så det blev ozeloten för min del. Tigre hette den, och det var den vildaste katten med mest instinkter bevarade i hela parken. Så jag kunde inte kela med den utan var hela tiden tvungen att vara på min vakt. Men samtidigt var det den roligaste katten, eftersom hon jagade ödlor och fåglar under våra promenader och åt upp dem inför mina ögon.

Vi gick nästan aldrig på de stigar som var utmärkta som hennes utan hon gick rakt ut i djungeln – “off-track”. Så min dag såg ut så att jag gick upp vid åtta på morgonen. Det började med en lång och brant “stig”, som egentligen var en bäck som vi gick i upp till burarna, 20 minuter.

Tre volontärer hade följe varje morgon för tre av de fyra oxeloternas burar låg ganska nära varandra. Så tog jag ut Tigre och satte henne på en lina utanför hennes bur medan jag städade den. Sedan tog jag lös henne och vi gick på promenad. Jag hade en pinne – som försvar mot eventuella attacker – och det 6 meter långa kopplet till henne. Beroende på väder gick vi olika mycket.

Vissa dagar kunde vi gå off-track 7 timmar i sträck, och ibland gick hon bara ner till en solig glänta och lade sig där. När vi kom tillbaka till buren lade jag in köttet och släppte in henne. 0,5 kg rått kött fick Tigre varje dag. Sedan gick jag ner till volontärhuset igen och hjälpte till i apparken några timmar innan jag äntligen kunde gå hem och duscha – och tro mig, det behövdes!! Kvällarna spenderade vi för det mesta i en utav restaurangerna.

Vi brukade hyra film och få titta på den i restaurangen. Eller så stannade vi hemma och lagade mat tillsammans. Parken hyrde två stycken gamla vandrarhem åt volontärerna som de kunde bo i. Och jag tycker faktiskt att boendet beskriver bäst hur det var att jobba där i parken.

Rummen var mögliga, min kudde var möglig. De flesta sov på halmmadrasser. Det sprang kackerlackor ut och in och det var hål i dörrarna så katter kom in och man kunde hitta dem sovandes under sitt täcke när det regnade. Dusharna hade inget varmvatten och ibland inget vatten alls. Toaletterna var så dåliga och det blev ofta stopp i dem så det var ofta bajs i dem. an svettades dygnet runt och hade inte en del på kroppen som var fri från myggbett.

Nu undrar ni säkert vad jag menade med att boendet beskrev bäst hur det var i parken. Jo, för om man står ut med allt detta, allt detta äckliga, hemska, så långt från vad vi är vana vid, och ändå älskar jobbet och stannar där och dessutom vill stanna längre och åka tillbaka och stanna för resten av livet (för det vill jag). Då måste det verkligen vara ett fantastiskt ställe, om man kan tänka sig att bo där. Och det var det.

Ett minne för livet.
Oförglömligt.
Fantastiskt.
One-in-a-lifetime-grej.

Jeg/vi har haft en rigtig god tur og et godt ophold i Sucre.

Om sprogskolen er kun at sige: Godt program, velkvalificerede og søde lærere, hyggelige omgivelser og effektiv undervisning. Passende indplacering efter test. Jeg kunne selvfølgelig ikke følge med i de unges progression. Men skolen er rimelig fleksibel, så jeg valgte at betale lidt ekstra for at få eneundervisning den sidste uge for at styrke mit talesprog.

Indkvarteringen var også rigtig fin. Der var som regel 4-6 unge, – det gik nok lidt ud over det spanske, men det var hyggeligt – og nogle meget søde og hjælpsomme værtsfolk.

Arbejdet på Hoga Mallorca forløb også fint. Jeg syntes nok selv, mit spanske var i underkanten, men jeg kunne da bruge min undervisningsbaggrund, specielt med hjælp til engelsk, regning og matematik. De frivillige er jo beskæftiget med at hjælpe børnene med hjemmearbejde samt fritidsaktiviteter. Jeg forærede dem min gamle trompet og underviste dem i trompetspil, det var meget populært. (I forb.m. Exis intromaterialets anbefaling af gaver: Jeg syntes ikke det var smart at give de enkelte børn gaver – så skal man jo give til alle, de er selvfølgelig meget obs på, hvem der får hvad. I øvrig kan man købe godt tandpasta etc. til det halve i Sucre. Jeg synes, det er en bedre ide at forære hjemmet nogle robuste spil a la dem man bruger i en fritidsordning. Sjiippetov, Domino, vendespil, Uno etc. var populært.)
Og så er Sucre jo en dejlig, smuk og afslappet by at opholde sig i.

Kirsten og jeg havde også en rigtig spændende rundrejse efterfølgende. Vi købte 3 pakker hos Theresita Tour (spanskskolens turbyro):

3 dages tur til Salar de Uyuni, 2 dage ved Titikaka og 3 dages jungletur i Chalalan Ecolodge. Resten klarede vi selv. Jeg kan kun anbefale at man bruger Theresita. Det er ikke discount-ture, men der er styr på tingene, hvilket er nødvendigt, hvis man vil undgå dårlige oplevelser. Kontaktpersonen vedr. rejser er Daicy.

Så vi har kun haft gode erfaringer med Exis`s arrangement og samarbejdspartner. Tak for det.

There is never enough time to do all the things that need doing. The orphanage is under-staffed and needs all the volunteer help it can get. As a nurse I was especially frustrated by a cruel nurse who keeps her job despite many reports on her bad behavior. A background in nursing, teaching or social work is a big advantage here.

It was the hardest job I’ve ever done, especially leaving the children. Seeing their development and their smiles was the greatest reward. The personal contact is always the most important.

Volunteers must realize that we are there for the children and not for ourselves. I worked closely with the Bolivian staff to find out what they really wanted and made a laminated translation of the orphanage routine for new volunteers. We make a difference.

Jane – Irish nurse working at San Juan de Dios orphanage in Bolivia.